Dagens datum:

•••••

Claes Jenninger

Claes Jenninger

Varför slår man ett barn?

Publicerad: 8/7 av Anna Idell

Claes Jenninger debattören, krönikören och journalisten skriver i sin debattartikel i juli månad om varför slår man ett barn.

1958 blev det förbjudet för personal i skolan att misshandla elever. Min lärare gav mig två stora snytingar, men det måste ha varit på hösten 1957 när jag gick i femte klass, alltså då helt enligt skollagen. Men det dröjde ända till 1979 innan det blev ett brott att över huvud taget misshandla barn i Sverige.

Det väcker många minnen men framför allt tankar och frågor. Det var stor debatt i Sverige om det här före 1958, därför dröjde det så länge innan man kom till beslut. Men hur kunde över huvud taget en stor grupp medborgare och beslutsfattare försvara att man i offentlig verksamhet misshandlade barn? Var kunde de hitta motiv för det?

 

Har vi inte kommit längre?

Men samma debatt som för 70 år sedan pågår än i dag! Det är märkligt, för nu är det förbjudet att också psykiskt misshandla barn i skolan, vi kallar det kränkningar. Men i dagens debatt vill somliga, även utbildningsministern, ge lärare ”ökade befogenheter”, (L)s ”skolexpert” står i TV och tycker att man ska ”kasta ut bråkstakarna”. Högt uppsatta politiker och hela politiska partier försöker lägga ner det enda skyddet för elevers rättigheter, Barn- och Elevombudet BEO. Samtidigt som det, sakta men säkert, går in i folks medvetande att våld i alla former mot unga människor skapar enorma personliga svårigheter för deras framtid, och stora problem och kostnader för samhället.

I grunden handlar det om vilken uppfattning man har om vad vi människor är. Om man tror på att människor av egen kraft och vilja vill och kan göra rätt och bra saker för varandra, eller, förenklat uttryckt, om vi måste kontrolleras, ledas och bestraffas för att inte göra fel och skada andra, Jag tar mina egna snytingar, som jag fick av min lärare, som utgångspunkt. Nej, efter 63 år gör de inte ont längre. Inte heller känner jag förstås någon bitterhet eller hämndlystnad. Men fortfarande lever kvar en viss förundran och nyfikenhet över varför han gjorde det, och ja, vad ville han uppnå? Men jag minns dem fortfarande. I detalj!

 

10-åriga småkillar!

1957, Elvis Presley var den stora ungdomsidolen! De första rockskivorna kom, en ny ungdomskultur drog in. Ända till Norrtälje letade sig låtar som Hartbreak Hotell och den första filmen, ”Ung man med gitarr”. Det var ju ingenting för oss 10-åringar, men vi snackade ju om allt som var inne! Jag och ett par kompisar satt på ett räcke vid skolan på frukostrasten och nojsade, så där som 10-åringar gör. Så kom magistern förbi. Vi skulle ha lektion strax. När vi tramsade kläckte någon sin jönsversion av Elvisfilmen: ”Ung man med mandolin”! Ha, så löjligt! Jag frustade av det löjliga, och upprepade ljudligt ”Ung man med mandolin”! Och skrattade så det ekade. Magistern tvärvände, röd och blå i ansiktet, med svarta ögon och drog till mig med en saftig örfil med högerhanden. Inte ett ord. Vände och gick. Och jag fattade förstås ingenting.

På lektionen efter en stund kommer majen in, vi ska ha musik. Och vad har han med sig, en mandolin! Jag hade ingen aning om att han spelade sånt. De andra killarna var med i Missionsförbundets scouter och magistern var ungdomsledare där. Det var inte jag.

Jag fattade förstås direkt att han trott att jag trakasserade honom med min lustighet där ute. Men det gjorde något viktigt med mig, att han tog sig rätten att slå mig, fast jag inte medvetet gjort mig lustig på hans bekostnad. Och, med hela sitt vuxenövertag, demonstrera hur liten och obetydlig jag var, som inte ens hade samma rättigheter som han. Som kunde bruka våld om han ville, i stället för att lyssna och förstå, sånt som skapar en ömsesidig respekt. Det han lyckades med var att i ett ögonblick förstöra den tilliten. Jag såg honom i fortsättningen, fast det formulerade jag inte då, det gör jag i dag, som en liten skit som jag som mest kunde känna lite överseende förakt för, men känna respekt för, nej nej!

 

En medveten provokation

Nästa gång var klassen på utflykt. Vi fick uppgifter att söka saker i skogen. Och så viskade han att vi skulle tänka på att inte prata högt, för då skulle vi skrämma iväg alla djur. Jag, som scout och med närmast daglig skogsvana, minns hur förödmjukande jag kände hans tal till oss mindre vetande var, ropade högt till kompisarna. Och smack, där var han igen med sin stora näve tvärs över min kind. Det sved, och jag höll på att ramla omkull. Men jag minns att jag såg honom rakt i ögonen och drog upp mitt allra mest överlägsna leende tillbaka. Med det svarade jag tyst: -Slå kan du, din stackare, men mig rår du inte på.

Det finns oändligt mer komplicerade händelser och övergrepp mot ungdomar. Men jag tänker ofta, när jag hör berättelser om ungdomar som ”spårat ur”, om ungdomskriminalitet, om snatterier och stölder, om mobbning, om drogmissbruk, om misshandel och rån, på de här enkla händelserna. Om hur lätt det är att förstöra ett förtroende med att förvandla det sköra barnet och den unge med auktoritära metoder till ett objekt, som inte har större värde än - ett straff! Och hur lätt det är att med de metoderna väcka känslor av vedergällning och förakt. Men framför allt, att uppleva behandlingen som en bekräftelse på att jag kan göra den vuxnes bild av mig till min egen självbild. Den självuppfyllande profetian. -Nu fick jag veta hur dålig jag är, så nu ska jag fan i mig visa dom hur rätt dom har.

 

Men hur ska jag göra då?

Motsatsen är ju lika självklar, om man inser att barn och unga alltid vill göra rätt, bara de får möjlighet att göra det. Det betyder:

  • Om jag bemöts med förtroende, ger jag förtroende tillbaka.
  • Om kraven på mig inte är större än att jag klarar dem, kommer jag att lyckas
  • Om jag gör fel måste jag få veta hur jag skulle ha gjort i stället
  • Om jag får uppskattning och uppmuntran gör jag ännu mer
  • Om man visar att man ser mina begåvningar utvecklar jag dem
  • Om jag är omtyckt visar jag fler att jag tycker om dem

Så, du som tror på att vi måste straffa och slå barn, hur vill du att deras och er framtid ska bli? Och hur lyckas du ge de unga mer framgång, kunskaper och framtidstro? Med mer övervakning, kontroll, straff, disciplin, kvarsittning, utskällningar?  Eller med att ge dem trygghet i självförtroende och självtillit? Det är egentligen inte så knepigt, jo, jag vet, det kan vara svårt, men egentligen behöver vi vuxna bara göra två saker: att lyssna och ge tid.

Claes Jenninger

 

-------------------------------------------------------

Anna Idell

CFA NYTT

www.cfanytt.se

 

 

Kommentarer

Skriv en ny kommentar

Svar till ×

Inga kommentarer än...
Bli först att kommentera detta innehåll!

Skriv en ny kommentar

Information: Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att fortsätta surfa godkänner du detta. Läs mer

OK