Dagens datum:

•••••

Flera anledningar till den svenska skolans förfall.

Flera anledningar till den svenska skolans förfall.

Flera anledningar till den svenska skolans förfall

Publicerad: 18/6 av Joe Formgren

Studenttider, den aktuella valrörelsen och en intressant artikel om den svenska skolans utveckling väckte mitt intresse. Många menar och tror ju på fullt allvar att att den svenska skolans förfall startade med kommunaliseringen av skolan och den borgerliga friskolereformen i början av 90-talet. Det är inget annat än ren historieförvanskning då grunden till dagens problem började långt tidigare.

År 1962 infördes sammanhållen grundskola från 7 till 16 år, och alla andra skolformer för den ålderskategorin avskaffades. Arbetsformer skulle betonas mer än ämnesinnehåll, och alla elever skulle flyttas till högre klass oavsett kunskapsnivå. På 1970-talet infördes något som kallades samordnad specialundervisning som innebar att elever med problem skulle undervisas i samma klass.

Erfarenheterna från högstadiet var att det förekom bråk och skolk. Detta betydde att elever med problem inte längre skulle lämna klassrummet för att få en annan undervisning, utan att speciallärare istället skulle komma in i klassrummet. Eftersom det aldrig har funnits en speciallärare per klass kom lagen ofta att betyda att den ordinarie läraren samtidigt skulle leda en lektion och hjälpa elever med exempelvis dyslexi eller ADHD. Myndigheterna konstaterade att många elever lämnade skolan utan att kunna läsa och skriva.

Åtgärden blev att ge kommunerna rätten att bestämma över en fjärdedel av grundskolans budget i förhoppningen om att de skulle finna lokala lösningar. Det förekom också en debatt om huruvida betygen, som gavs först från hösten i årskurs 8, helt skulle avskaffas.
Läraryrket skulle ändras, och högstadielärare behövde inte ha lika djupa ämneskunskaper som förr, eftersom lärarnas ansvar i stor utsträckning gällde elevernas psykosociala utveckling.

Torsten Husén (1926–2009), Sveriges då mest framstående professor i pedagogik reste land och rike runt som representant för den svenska skolpolitiken. Han drog långtgående slutsatser från ett ojämnt material och påstod att svenskt sammanhållet högstadium gav lika bra resultat som skolor i andra länder med intagningsprov till teoretiska linjer.

I ”Vad har hänt med skolreformerna?” från 1987 konstaterade Husén själv att han efter ett halvt sekel som skolforskare inte hade förutsett att familjen skulle komma att förändras, att samhällsproblem skulle flytta in i skolan och att skolan skulle komma att byråkratiseras. Han konstaterade att de ”skoltrötta” var många och att skolan hade problem med elevfrånvaro, vandalism och förstörelse av läromedel. Han såg de stora skillnaderna i prestation mellan elever och att läraromsättningen var stor.
I sin skrift ”Läroplaner arbetsplaner” från 1980 sade han: ”Vi har under 1970-talet emellertid även fått bevittna, hur de svårigheter man förbundit med årskurserna 7-9, ofta nog disciplinproblem och bristande motivation, i oroväckande grad börjar tränga ned även i lägre årskurser, ja ända ner till nybörjarstadiet.

Noterbart var att även de studiebegåvade och normalt mera välanpassade eleverna har tenderat att gå samma väg, dvs uppvisa brister i punktlighet, allmänt uppträdande och studiemotivation. De egentliga anpassningsproblemen och personlighetsstörningarna torde inte, har det sagts, ha ökat så mycket som den allmänna oron och bullrigheten i förstone kunde antyda, men den allmänna ordningen och arbetsron störs oftare än förr.

Redan i början av 80-talet rapporterades att de som hade svaga kunskaper i årskurs 4 inte kom ikapp och att elever med svaga kunskaper knappt gjorde framsteg, fast de gick fler år i skolan. Många elever på yrkesprogram hade allvarliga läs- och skrivproblem, och en del hade aldrig läst en hel bok. I första klass kunde skillnaden i mental ålder gå från drygt 5 år till nästan 13, men samma undervisning tänktes ändå passa alla. Det förekom redan då många språkfel och eleverna nådde inte till läroplanens krav på korrekthet och tankereda.

När 1990-talet kom hade intellektuellt lagda lärare i stor utsträckning lämnat grundskolan, och meritpoängen för att tas in på lärarutbildning hade sjunkit. Till detta kom att arbetskraftsinvandringen från södra Europa hade ersatts av en flyktinginvandring från andra världsdelar, och den märktes klart i skolorna redan på 1980-talet.

Vi skulle i dagens debatt haft nytta av tillförlitliga mätningar av elevers kunskaper för att göra jämförelser, men det var en del av den förhärskande pedagogiken att inte mäta och inte jämföra. Det hade använts ”standardprov” i folkskolan och det fanns real- och studentskrivningar, men de följdes inte upp när grundskolan infördes.

Internationella jämförelser som PISA kom i gång år 2000, men de ger oss inte svar på vad som hände under decennierna dessförinnan. I vilket fall som helst kan vi inte när vi talar om vad som skett med kunskapsnivån i skolan börja med år 1990.

Som vän av ordning och en bra skola för alla är jag bedrövad över den debatt som nu förs där man på fullt allvar vill ta bort valfrihet och skyller dagens problem i skolan på tidigare borgerliga politiker och friskolor som uppvisar lysande resultat både i trivsel och pedagogik för samma skolpeng som gäller för alla barn i vårt land. Sverige borde kunna så mycket bättre - inte minst inom detta område.

Joe Formgren
Företagare och orolig medborgare

Källa, fakta och merparten av texten ovan är hämtad från en mycket läsvärd artikel publicerad av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet och skoldebattör.
Läs artikeln i sin helhet här.
https://timbro.se/smedjan/skolproblemen-borjade-inte-1990

Foto: StockSnap, Pexels

 

Kommentarer

Skriv en ny kommentar

Svar till ×

Inga kommentarer än...
Bli först att kommentera detta innehåll!

Skriv en ny kommentar

Information: Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att fortsätta surfa godkänner du detta. Läs mer

OK