Kreativa backar är ingen nyhet i Brynäs

Publicerad: 29/10 av Joe Formgren

Att Brynäs har gott om kreativa och rörliga backar har sannerligen uppmärksammats under hösten. Det är, menar många, till och med en viktig faktor bakom succéstarten.

Och så var det faktiskt redan när Brynäs IF:s framgångssaga inom ishockeyn inleddes i början av 1960-talet, och det började – ja, faktiskt redan på 50-talet – med en utsökt lirare vid namn Tommy Öström.

Tommy var alltså back, men han uppträdde inte som backar förväntades göra vid den tiden. Han var inte stor och stark, han var inte mycket till tacklare, han hade inget kanonskott från blå linjen. Däremot var han en hejare på att åka skridsko och dribbla, och det förbryllade många motståndare.

Tommys specialitet var att ta sats bakom eget mål, ta sig fram längs sargen, runda motståndarnas målbur och spela in pucken till någon målskytt som hade parkerat där.

Nu är det så att många naturbegåvningar inom idrotten faller för andra lockelser som känns attraktivare än att träna, och Tommy Öström hörde till den kategorin. Han tog inte ishockeyn riktigt på allvar, försvann ur laget efter säsongen 1962-63 och fick inte vara med och ta det där första SM-guldet 1964.

Synd det, för just då var det backar Brynäs behövde. När laget skulle börja byggas våren 1963 fanns det egentligen bara två, nämligen Lasse Bylund och Lasse Hedenström. Bylle var en spenslig kille som inte var känd för att tackla, i alla fall inte särskilt hårt, medan däremot Hedenström gärna smällde på. Och det rejält.

Nu var det egentligen ingen katastrof att bara två backar var klara. På den tiden spelade alla lag med två backpar, och det hände mycket sällan att någon blev skadad. Så det räckte med att värva två nya.

Brynäs ledarstab på den tiden – Thure Wickberg, Lennart Jansson, Breit Hellman, Bosse Hessel och Henry Jansson – åkte gärna runt och tittade på matcher i distriktet. Däribland juniormatcher.

I Sandvikens AIK:s juniorlag hade de fastnat för en grabb som egentligen var bandyspelare men som gärna också spelade hockey när matcherna inte kolliderade.

Brynäsledarna såg att ynglingen hade något alldeles extra, något som man skulle kunna kalla extrem bollkänsla, så de värvade honom och sa att de förväntade sig att han skulle hålla sig till ishockeyn i fortsättningen.

Så blev det inte riktigt. Han fortsatte med bandyn i ytterligare några säsonger – och var dessutom elitspelare även i fotboll. Allsvensk i Brynäs 1974.

Hans namn är Kjell Johnsson och han kallades Kula i Sandviken. I Gävle blev det Kulan, och skillnaden är dialektal.

Inte heller Kulan var någon klassisk back som gillade att tackla och sätta sig i respekt. Fart och bollkänsla var hans styrkor. 

Den fjärde backen hittade Brynäs i Falu BS. Bertil Lindström var namnet, och även han var en spelande back. Men han motsvarade inte riktigt förväntningarna och var inte riktigt redo att lägga ner så mycket jobb som krävdes eftersom han i första hand satsade på en akademisk karriär.

Den bästa insatsen han gjorde för Brynäs var att ta med sig en kompis när han skulle åka med Brynäs på ett träningsläger. Den kompisen heter Jan-Erik Lyck och blev en perfekt center mellan Virus Lindberg och Lars-Göran Nilsson. 

När slutspelet skulle börja direkt efter OS i Innsbruck insåg tränaren Hebba Pettersson att backsidan skulle kunna bli ett problem. Men i Innsbruck hade Tigern Johansson, den självskrivne ledaren i Brynäs lag, suttit och funderat. Och han hade hittat en lösning.

– Vi gör om Strimma till back, sa han till Hebba. Hans skär passar bättre i en backposition, och han blir mycket farligare i anfallszon än vad han är nu.

Strimma, det var Lennart Svedberg. Superlöftet Lill-Strimma som alltid hade varit ytterforward i de klubbar han tidigare spelat i – och även i Brynäs under grundserien (han var ny i laget).

Strimma själv var tveksam men lovade att prova i ett par matcher. Det blev supersuccé, och han utvecklades snabbt till en världsback. Både i Brynäs och i Tre Kronor.

Han påminde faktiskt mycket om Tommy Öström i sin spelstil, och det hade nog inte blivit något SM-guld den säsongen om inte Tigern fått sin briljanta idé.

Under årens lopp har många backar kommit och gått, och alla har väl inte haft samma flytande åkning och spelsinne som dessa pionjärer – men när man nu ser dagens lag är det lätt att dra sig 60-talet till minnes.

Spelande backar skulle kunna sägas vara en beståndsdel i det som vi gärna vill kalla Brynäsandan.

Text: Ulf Kriström

Bildtext:
Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg var målare till yrket och förvandlades i Brynäs till en back av världsklass.
Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg